2008-01-11
13:31:21
13:31:21
mina mediciner
Nu tänker jag faktiskt skriva om vad jag käkar för mediciner. Bry er eller inte. :)
Först och främst äter jag lamictal som är emot epelepsi. Nu kanske ni undrar hur det gick till?
1. mitt första anfall. Det var sommarlov (typ förförra) och jag låg och sov åp soffan som min lillebror och jag brukar göra ibland. Jag hade inte sovit så bra dom tidigare nätterna. sena kvällar och sånt. Men så iallafall så var min mamma på toaletten på natten. Så skulle hon titta till oss. Jag låg på golvet och halvskakade med stel kropp. Hon ropade på pappa och dom lyfte bort bordet jag låg under. Dom trodde jag hade slagit i huvuet i stenbordet. Mamma trodde också att jag svalt min tunga så hon körde in fingrarna i munnen på mig och då bet jag henne jätte hårt (jag var medvetslös) och johan grinade och mamma och pappa var helt stela och ringde ambulans. Jag vaknade när ambulansmännen kom in. Det var rena mardrömmen. Tänk er att vakna och det känns som att man har sprungit ett maraton utan att ha stannat och det första man ser med sin suddiga min är gråtande närvarande och ambulansmän. Jag fattade ingenting. dom lyfte upp mig på en bår och jag var helt groggy. Pappa åkte med i ambulansen och en snäll ambulansman satt och pratade med mig. Jag har aldrig mått så illa som då. Sen rullade vi in på astridlindgrens. Jag fick en rullstol och kördes in på ett rum. Jag minns inte så mycket för jag sov mest. Tror om tog prover och så på mig. Senare på kvällen så fick jag åka hem. Dom sa att jag hade haft en kramp. Dom var inte säkra på att det just var epelepsi.
2. Några veckor senare så sov jag hos mina kusiner. Jag sov i samma säng som min kusin fia. Vi låg och skoj sparka på varandra. Sen somnade vi och hon vaknade av att jag sparkade till henne. Hon trodde jag skojade och sparkade tillbaka. Så märkte hon att något var fel. Hon tittade på mig och såg att jag hade ett epelepsi fall. Hela jag skakade och hon hämtade sina föräldrar som ringde mina. Jag minns små saker. När dom bärde upp mig för trappen. Min väääldigt oroliga morbror. Mina föräldrar som la in mig i bilen. När dom la mig i deras säng. Sen gick vi upp på morgonen och åkte till sjukhuset. Jag var jtäte dålig på sjukhuset och låg och rök i sängen. Dom gjrode ett såkallat EEG test så dom skruvar in skruvar i huvdet. Alltså inte bokstavligen. Men det kändes så. Dom tittar på hjärnans frekvenser. Jag hade världens frossa och fatta hru det känns att ha det och rycka i hela kroppen medans dom skruvar i huvudet på en. Men allt var nästan som det skulle.
3 Mitt sista anfall. Jag minns inte hur lång tid det tog tlls jag fick det sista. Men iallafall så sov jag i min säng. Jag kunde inte sova men så plötsligt kändes det som jag skulle dö. På ritkgit. Jag kände hur jag försvann liksom i hjärnan. Jag skrek allt vad jag kune och jag förlorade synen. Jag såg bara svart alltså. Jag hörde hur alla sprang till mig. Mamma pratade med mig och jag sa att jag inte såg något. Så försvann jag bort och började krampa. Mamma ringde ambulansen fast hon visste att det var ett anfall. Men pappa var ensam hemma och hon visste inte vad hon skulle göra. Så då fick man åka ambulans igen då. Minns itne det så bra. Men så kom vi till sjukhus. Fick åkta rullstol igen och lägga mig i ett lite trevligare rum med tv och sängar så mamma också kunde sova. Men hon vakade mest över mig när jag låg och sov. Vi fick åka hem på morgonen och jag mådde bättre.
Efter anfallen har jag haft provtagningar och fick sedan medicin. Men det är vanligt att man får epelepsi anfall när man är ung. Min morbror fick också det i min ålder. Men mina föräldrar har berättat för mig att det var det värsta dom hade varit med om. Dom trodde jag skulle dö. Jag trodde också det. Iallafall när jag var medveten att försvinna liksom på sista anfallet. Jag kommer nog aldrig känna den hemska upplevelsen igen. hoppas jag....
Min andra medicin är minipiller. Mensvärk,pojkvän. Måste jag säga mer?
Iallafall. Det speciella med det är att i början var det ett helvete. Mens i en månad. Jag blev inte mig själv heller. Men jag gav det en chans. Jag fick riktigt annorlunda humör. Fattar inte hur Martin stod ut me mig. Men jag hade ju mina ljusa stunder också. Kan ta några exempel.
1. Martin och jag hade gått ifrån bussen. Vi gick vid vägen och skoj knuffades. Sen var jag skit arg och sa att jag skulle gå ut på vägen och bli påkörd. Ja jag var helt åt vettet. Jag blev förbannad på martin för att han drog undan mig och puttade ner mig i diket, för att skydda mig.
2. Vi var på baksidan av huset. Minns inte va vi gjorde. Men jag var arg på martin. Utan att han hade gjrot något allvarligt. Jag blev hysterisk. Jag sprang hemifrån och gick runt runt. Jag mötte martin på vägen cyklandes. Han var väldigt orolig för mig. Men då blev jag mig själv.
3. Ja vi var ute en annan dag och började tjasa lite som man kan göra. Men återigen blev mitt humör ett kaos. Jag gick till mammas bil och gömde mig där jätte läneg. Jag satte på högsta volym på radion. Jag ville ha uppmärksamhet samtidigt som jag ville vara borta så jag itne skulle bli mer arg.
Många gånger under den perioden fick jag höra om mina extrema humörsvängar. Men jag låsades som att det inte alls var så. att jag var som jag skulle. Jag nekade för sanningen. Men visst, jag gav lite efter.
Anna tipsade om rosenrot. Medicin som gjorde en glad och positiv. Nej inte antidepp. Det var inget receptbelagt. Ni har säkert sett det på reklam. Jag läste mycket om det. Det hade inga biverkningar. Dom som hade testat det var mycket positiva. Jag testade. Och det funkade. Jag är verkligen på mycket bättre humör. En gång för typ några veckor sen var vi i borlänge. Jag hade inte tagit rosenrot. Jag tjasade litemed typ min lillebror och sen lät det som alla var emot mig. Så jag gick upp smällde igen dörren och pratade med martin. Jag blev arg på honom. Vet inte varför. Men jag var helt förtvivlad och grät och grät. Alla sa hela tiden, "har du tagit din rosenrot" Jag ville inte erkänna. Jag hade inte tagit den. Men jag kände att det var deras fel. Inte mitt.. Det är ett bevis på att rosenrot hjälper mig mycket.. Jag blir rädd fr mig själv om jag inte tar det. Ändå om jag försöker att motstå att bli arg när jag inte tagit så funkar det inte. Kroppen funkar på ett annat sett..
Först och främst äter jag lamictal som är emot epelepsi. Nu kanske ni undrar hur det gick till?
1. mitt första anfall. Det var sommarlov (typ förförra) och jag låg och sov åp soffan som min lillebror och jag brukar göra ibland. Jag hade inte sovit så bra dom tidigare nätterna. sena kvällar och sånt. Men så iallafall så var min mamma på toaletten på natten. Så skulle hon titta till oss. Jag låg på golvet och halvskakade med stel kropp. Hon ropade på pappa och dom lyfte bort bordet jag låg under. Dom trodde jag hade slagit i huvuet i stenbordet. Mamma trodde också att jag svalt min tunga så hon körde in fingrarna i munnen på mig och då bet jag henne jätte hårt (jag var medvetslös) och johan grinade och mamma och pappa var helt stela och ringde ambulans. Jag vaknade när ambulansmännen kom in. Det var rena mardrömmen. Tänk er att vakna och det känns som att man har sprungit ett maraton utan att ha stannat och det första man ser med sin suddiga min är gråtande närvarande och ambulansmän. Jag fattade ingenting. dom lyfte upp mig på en bår och jag var helt groggy. Pappa åkte med i ambulansen och en snäll ambulansman satt och pratade med mig. Jag har aldrig mått så illa som då. Sen rullade vi in på astridlindgrens. Jag fick en rullstol och kördes in på ett rum. Jag minns inte så mycket för jag sov mest. Tror om tog prover och så på mig. Senare på kvällen så fick jag åka hem. Dom sa att jag hade haft en kramp. Dom var inte säkra på att det just var epelepsi.
2. Några veckor senare så sov jag hos mina kusiner. Jag sov i samma säng som min kusin fia. Vi låg och skoj sparka på varandra. Sen somnade vi och hon vaknade av att jag sparkade till henne. Hon trodde jag skojade och sparkade tillbaka. Så märkte hon att något var fel. Hon tittade på mig och såg att jag hade ett epelepsi fall. Hela jag skakade och hon hämtade sina föräldrar som ringde mina. Jag minns små saker. När dom bärde upp mig för trappen. Min väääldigt oroliga morbror. Mina föräldrar som la in mig i bilen. När dom la mig i deras säng. Sen gick vi upp på morgonen och åkte till sjukhuset. Jag var jtäte dålig på sjukhuset och låg och rök i sängen. Dom gjrode ett såkallat EEG test så dom skruvar in skruvar i huvdet. Alltså inte bokstavligen. Men det kändes så. Dom tittar på hjärnans frekvenser. Jag hade världens frossa och fatta hru det känns att ha det och rycka i hela kroppen medans dom skruvar i huvudet på en. Men allt var nästan som det skulle.
3 Mitt sista anfall. Jag minns inte hur lång tid det tog tlls jag fick det sista. Men iallafall så sov jag i min säng. Jag kunde inte sova men så plötsligt kändes det som jag skulle dö. På ritkgit. Jag kände hur jag försvann liksom i hjärnan. Jag skrek allt vad jag kune och jag förlorade synen. Jag såg bara svart alltså. Jag hörde hur alla sprang till mig. Mamma pratade med mig och jag sa att jag inte såg något. Så försvann jag bort och började krampa. Mamma ringde ambulansen fast hon visste att det var ett anfall. Men pappa var ensam hemma och hon visste inte vad hon skulle göra. Så då fick man åka ambulans igen då. Minns itne det så bra. Men så kom vi till sjukhus. Fick åkta rullstol igen och lägga mig i ett lite trevligare rum med tv och sängar så mamma också kunde sova. Men hon vakade mest över mig när jag låg och sov. Vi fick åka hem på morgonen och jag mådde bättre.
Efter anfallen har jag haft provtagningar och fick sedan medicin. Men det är vanligt att man får epelepsi anfall när man är ung. Min morbror fick också det i min ålder. Men mina föräldrar har berättat för mig att det var det värsta dom hade varit med om. Dom trodde jag skulle dö. Jag trodde också det. Iallafall när jag var medveten att försvinna liksom på sista anfallet. Jag kommer nog aldrig känna den hemska upplevelsen igen. hoppas jag....
Min andra medicin är minipiller. Mensvärk,pojkvän. Måste jag säga mer?
Iallafall. Det speciella med det är att i början var det ett helvete. Mens i en månad. Jag blev inte mig själv heller. Men jag gav det en chans. Jag fick riktigt annorlunda humör. Fattar inte hur Martin stod ut me mig. Men jag hade ju mina ljusa stunder också. Kan ta några exempel.
1. Martin och jag hade gått ifrån bussen. Vi gick vid vägen och skoj knuffades. Sen var jag skit arg och sa att jag skulle gå ut på vägen och bli påkörd. Ja jag var helt åt vettet. Jag blev förbannad på martin för att han drog undan mig och puttade ner mig i diket, för att skydda mig.
2. Vi var på baksidan av huset. Minns inte va vi gjorde. Men jag var arg på martin. Utan att han hade gjrot något allvarligt. Jag blev hysterisk. Jag sprang hemifrån och gick runt runt. Jag mötte martin på vägen cyklandes. Han var väldigt orolig för mig. Men då blev jag mig själv.
3. Ja vi var ute en annan dag och började tjasa lite som man kan göra. Men återigen blev mitt humör ett kaos. Jag gick till mammas bil och gömde mig där jätte läneg. Jag satte på högsta volym på radion. Jag ville ha uppmärksamhet samtidigt som jag ville vara borta så jag itne skulle bli mer arg.
Många gånger under den perioden fick jag höra om mina extrema humörsvängar. Men jag låsades som att det inte alls var så. att jag var som jag skulle. Jag nekade för sanningen. Men visst, jag gav lite efter.
Anna tipsade om rosenrot. Medicin som gjorde en glad och positiv. Nej inte antidepp. Det var inget receptbelagt. Ni har säkert sett det på reklam. Jag läste mycket om det. Det hade inga biverkningar. Dom som hade testat det var mycket positiva. Jag testade. Och det funkade. Jag är verkligen på mycket bättre humör. En gång för typ några veckor sen var vi i borlänge. Jag hade inte tagit rosenrot. Jag tjasade litemed typ min lillebror och sen lät det som alla var emot mig. Så jag gick upp smällde igen dörren och pratade med martin. Jag blev arg på honom. Vet inte varför. Men jag var helt förtvivlad och grät och grät. Alla sa hela tiden, "har du tagit din rosenrot" Jag ville inte erkänna. Jag hade inte tagit den. Men jag kände att det var deras fel. Inte mitt.. Det är ett bevis på att rosenrot hjälper mig mycket.. Jag blir rädd fr mig själv om jag inte tar det. Ändå om jag försöker att motstå att bli arg när jag inte tagit så funkar det inte. Kroppen funkar på ett annat sett..
